Knubbe blev riktigt dålig när vinterkräksjukan slog till!

Knubbe är en 13-årig svanslös huskatt.
För 3 år sedan fick han diabetes,
men har med medicinering klarat sig ganska bra sen dess.
Men 13 år är ändå 13 år och han har sista året börjat bete sig som en äldre katt.
Diabetesen har dessvärre gjort honom halt på bakbenen och han sover mer än tidigare,
men Knubbes veterinär har hela tiden sagt att så länge han äter med god aptit och
fortfarande vill gå ut en sväng var och varannan dag så är det ingen fara.

Oron blev därför stor när Knubbe när Knubbe nyligen råkade ut för vinterkräksjukan.
Men just då visste jag inte att det var av just detta han drabbats.

Det började torsdag morgon, Knubbe bajsade löst.
Sånt händer ibland och jag lade på minnet att köpa hem ett paket fisk att koka.
När jag sen kom hem på kvällen med inhandlad fisk,
satt Knubbe på en köksstol och hade just kräkts upp en redig matspya på golvet.
Nå, det händer också ibland, jag torkade upp och tänkte inte mer på det.

Lite senare på kvällen skulle jag vattna blommorna,
och precis under fönsterbrädan satte jag foten i något blött.
Tittade efter och det såg ut som vatten. Konstigt, jag hade inte spillt!
Torkade upp och fortsatte till vardagsrummet med vattenkannan.
Knubbe låg precis i hörnan vid balkongdörren,
lite märkligt för han brukar ligga i andra hörnan vid fönstret.
han är väl varm tänkte jag, och öppnade balkongdörren.
Jag klev sen in bakom fåtöljen för att vattna fikusen och
trampade återigen i något blött och denna gång också mjukt.
Tittade ner och såg att jag trampat i ännu en matspya.

Nu började stora genomsökningen av hemmet, hittade inte mindre än 4 spyor till,
allt från mat till rent vatten, och givetvis på husets mattor.
Suck, tänkte jag då vill jag minnas.

Eftersom jag har haft katt länge vet jag att sånt här kan hända, ingen oro alltså.

Ställde undan all mat och sköt upp fiskkoket.
På morgonen hittade jag inga spyor och satte igång fiskkoket.

Knubbe brukar vanligen sitta på första parkett, men nu kom han inte ens ut i köket.
Nå, tänkte jag, aptiten är väl bättre ikväll och åkte till jobbet.
På kvällen var aptiten inte mycket bättre, Knubbe kom visserligen till matskålen
och tittade men åt inget alls Dock drack han vatten, som han senare kräktes upp i soffan.
Dagen efter var det ingen förbättring, och nu började jag faktiskt bli bekymrad.
Har aldrig varit med om en sån lång magsjuka och inte heller var det bra för hans diabetes.
Började oroa mig och veterinärens ord ringde i mina öron
"att så länge han äter med god aptit och fortfarande vill gå ut en sväng
var och varannan dag så är det ingen fara"
NU hade han verkligen ingen god aptit och inte ville han gå ut heller.
Han låg faktiskt bara och sov.

Kokade vätskeersättning och började ge honom med en doseringsspruta
Det verkade fungera ,inget kom upp.
Men sen på kvällen kräktes han upp en rejäl vattenspya på dynan i gungstolen.
Fortsatte dock att ge honom vätska, men morgonen efter hade han kräkts igen.
Började fundera på Djursjukhuset, kanske borde man ta honom dit?
Men å andra sidan visste jag inte om jag ville utsätta honom
för vad som kunde tänkas ske där.
Kanske tittade de bara på honom och sa magsjuka och
lät oss åka hem eller kanske stora undersökningen dra igång,
med sövning och röntgen och gud vet allt,
Tveksamheten kändes stor, tänk om han hade stopp i tarmen?
Han hade ju inte bajsat.

Ringde pappa, han brukar alltid ha rätt om sjuka djur.
Pappa tyckte i och för sig att om det nu var magsjuka
eller något han ätit så borde det vara bra nu.
Men å andra sidan var det ju inte konstigt att han inte bajsat
för han hade ju inte ätit något.
- Verkar han uttorkad? undrade pappa och beordrade mig att
nypa tag i nackskinnet och dra det uppåt och sen släppa.
- Åker det tillbaka i samma takt som det brukar, undrade pappa i luren.
Jo, det gjorde det, skinnet la sig snabbt på plats.
- Nå, då är han i alla fall inte uttorkad,
så lite av vätskan du gett honom har säkert stannat kvar, sa pappa
Berättade för pappa om mina farhågor som kommit,
kanske var det diabetesen som tog ut sin rätt,
kanske var han helt enkelt slut nu och haltade han inte lite mer?
Pappa, som ofta är en vis man undrade vad jag i så fall
trodde att djursjukhuset skulle göra åt detta,
mer än att först dra till stora undersökningen.
Och sen i så fall tala om att det var slut.
- Är det inte bättre du väntar till imorgon och
tar honom till hans vanliga veterinär, som vet hur han brukar vara.
Hon ser säkert bättre om det är "sista sucken" eller icke.
Framförde min tanke om att jag ogärna vill att djur lider i onödan,
men pappa slog ifrån sig att han lät inte så lidande om han kurrade ivrigt
när han kammades, sov annars, så något bara något,
lugnare av detta bestämde jag mig att invänta måndagen.
Kramade sen Knubbe halva natten, han tyckte nog matte var väldigt jobbig som bara
låg och kramade och snyftade och torkade tårarna i hans päls. Såg ut att tänka
- Fattar inte människan att jag är sjuk och behöver sova

Måndag morgon ville han fortfarande inte ens äta kokt fisk
men dricker vatten som han sedan
spyr upp och i spyan finns spår av blod.
Medan jag intalar mig själv att det är något blodkärl i
slemhinnan som irriterats kastar jag mig på telefon till veterinären

Men fick ingen tid förrän kl.14.00.
En evig väntan som tillbringades på arbetet.
Hem och in med Knubbe i buren och iväg.
Veterinären tittar på Knubbe, som genast efter han släppts ur buren
försöker bryta sig ut genom undersökningsrummets dörr,
och säger: - Han verkar ju ändå rätt pigg

Hon klämmer och känner, nyper i nackskinnet (enligt pappas metod),
inte uttorkad urinblåsan känns bra (jo, jag har nog tänkt på urinstopp också,
han har ju bara kissat lite, lite i helgen), magen känns bra.
Halsen och svalget är lite svullet men så kan det bli när man spytt mycket,
hjärta och lungor låter bra.
- Det är nog den där vinterkräksjukan säger hon. Har han varit ute förra veckan?
Jo det har han, måndag kväll och onsdag kväll var han ute en stund.
- Då är det nog så att han smittats av någon annan katt.

Eftersom det nu har suttit i så länge och det absolut inte är bra
att Knubbe med sin diabetes inte äter,
så får han direkt en antibiotikaspruta, recept på 10 dagars antibiotikabehandling.

Utöver det får jag med mig ett par burkar Hills a/d, ett specialfoder för katter
som av någon anledning haft svårt att tillgodogöra sig mat
och som ska innehålla dunderenergi
Fodret är som en puré och jag får rådet att blanda ut det i vatten och mata Knubbe.

Det första Knubbe gör när vi kommer hem är att gå till
torrfoderskålen och äta en msk torrisar
Äventyret verkar lockat aptiten. sen äter han dock inget självmant,
men spyr å andra sidan icke.
Jag matar honom flera gånger på kvällen och inget kommer upp.
Fortsätter matningen dagen efter + medicineringen.

Han vill fortfarande inte äta något själv , men spyr inte.
Tillbringar kvällen i tvättstugan för att tvätta mattorna,
filtarna och dynorna som han spytt ner.
Vanligtvis brukar jag känna mig något sur när någon av katterna spytt
på mattor eller filtar, men nu känns det som en ren fröjd att få tvätta mattor
som ens stackars gamla katt spytt ner.
Känner mig lite elak över sucken jag drog första dagen.
Vad gör väl några nerspydda mattor.
Huvudsaken är väl att han blir frisk.

Morgonen efter knallar Knubbe med snabba steg fram mot matskålen
och äter hela 2 msk torrfoder självmant.
Jag ger honom dock lite extra a/d innan jag går till jobbet.
På kvällen prövar jag igen med ett fiskkok,
och nu sitter han återigen på första parkett. När fisken äntligen svalnat äter han,
men inte lika glupskt som han brukar.
Torsdag morgon däremot, nu en vecka efter han blev sjuk,
står han otåligt och jamar krävande vid matskålen
och glufsar sen glatt i sig fisk i normal takt.
När jag kommer hem möter han mig i dörren och kräver direkt mat...
det finns ju fisk kvar i kylskåpet, det vet han.
Ohh, vilken härlig känsla att få se honom ivrigt tigga mat igen.
Att hans matnoja ibland kan gå mig på nerverna, är inget jag tänker på alls just då.
Lika lycklig känner jag mig när han senare går och bajsar en helt normal korv.

Nu har det gått en tid till, och Knubbe är precis som han brukar,
men det känns fortfarande Som en stor lättnad att det
”bara” var vinterkräksjuka.
Fick för övrigt veta att en av grannKatterna också blivit sjuk,
om än mycket lindrigare.