Men vi katter strävar aldrig efter att vara mänskliga. Ännu mer övertygad blev jag efter att ha läst Brev från
läsarna. Bland annat stod det att vi katter skulle vara ett stort miljöproblem. En del tål inte ens att se oss.

Så diskuterar vi katter aldrig om människor.Man diskuterar ju inte vad som helst

Va då miljöproblem?
Här i kvarteret där jag bor har vi en gammal norsk skogskatt som engagerat sig i miljödebatten
sedan länge. Han är klok som en pudel och säger att ska man tala om miljöproblem,
då ska man kolla in biltrafiken runt våra bostäder.

Vi analyserade innehållet i avgaserna på parkeringen här intill. Morrhåren kröktes då vi såg testresultatet.
Det varkolväten, svavel, dioxiner och katten vet vad gift avgaserna innehöll.

Då förstod vi varför vi fått svårt att känna musdoft under våra nattliga utflykter.
Varför många kattungar fått astmabesvär förstår vi också nu.
Först trodde vi att det var hundhår men nu vet vi bättre.

Råtthålen har vi hjälpt er att hålla efter i tusentals år men ozonhålen får ni fixa själva.

Sen har vi det här med trafikbullret. Vi kan knappt skilja mellan en bofink och en talgoxe på sången längre.
Dessutom får jag eksem under trampdynorna så fort jag kliver omkring på bilarna av allt vägsalt och spolarvätskor.

Det är klart att jag måste erkänna att en och annan tulpanrabatten har man väl möblerat om i.
Blomrabatter är igentligen riktigt bra, om man bara slapp alla fimpar i dem.