Nånting som alltid tas upp vid problem med katter är att det hela tiden skylls på
att katten är tagen för tidigt från sin mamma.

Detta är för lättvindligt att hela tiden skylla på.

Man måste se att varje katt har en egen personlighet.
Har sitt eget psyke!
Man vet aldrig hur katten kommer att utvecklas .

Vissa faktorer kan ju bero på att katten blivit tagen för tidigt men inte jämt och ständigt.

Inavel är en annan faktor som kan ge katten psykiska problem som framkommer senare!

Generellt gäller ju 12v för omplacering av kattungar.
Men det finns katter som aldrig ska flytta hemifrån, för bara pga flytten kan de få
psykiska men. Klarar inte av omställningen. Och detta kan komma fram senare i livet
eller straxt efter flytten.

Sen finns det ju också del kattungar som är klara att flytta tidigare då deras mamma
inte vill veta av dom. Är aggressiv mot sina ungar.
Ex. Kattungen vill till sin mamma, blir jättelycklig när mamma kommer gående in i det
rummet där kattungen är. Kattungen behöver inte ens närma sig sin mamma utan mamman
klappar till sin unge samt morrar och fräser. Den lilla kattungen som nyss vart glad
att få se/träffa sin mamma har nu krypit ihop och är rädd för sin mamma!

Om man inte skulle få omplacera sin kattunge vid denna tidpunkt då kattungen ex. är 9 v
Så ska kattungen utsättas för detta från sin mamma i 3 v till!
En vecka hade nog kattungen inte mått så dåligt av men tre..

Min personliga åsikt är att den kattungen kan placeras men då till ett hem där det redan
finns en katt. Så kattungen får utvecklas socialt i kattbeteende men då i en för kattungen
tryggare miljö.

Det finns katter som är över 4-5 månader och har starka snuttbehov.
Och då de sen flyttar så kommer dessa katter med enormt snuttbehov att fortsätta
snutta, men då på människan.

Då alla katter är personliga så måste man förutom gränsen på 12 v
också se till varje katts behov.